marthina

Jag har ont i ryggen. Ja, det har varit en vanlig idiot-tisdag. Det verkar vila en förbannelse över denna veckodag och det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag inledde hela dagen med att försova mig och kasta på mig kläderna (tack Anna för lånet av klänningen, den fick många komplimanger). Jag kom bara 10 min försent till jobbet och då ringde redan telefonen ilskt.

Det var lagret som hade haft kabelmarodörer på besök och därvid inte kunde använda sina datorer, jag faxade en massa papper till dem som inte kom fram och sen var den förmiddagen gången.

Sen blev jag helt försenda till min lunch-date med Anna och Gustav, och nästa chock kom när vi insåg att Verner&Verner har förvandlats till nått plastigt danskt inredningspalats. What about Le Crusier? Men Anna fick knivar och mackan på Bagericafét var god.

Väl tillbaka på jobbet utbröt nån form av ICA-kris som tog hela resten av eftermiddagen och någonstans mellan runtspringade i byggnaden efter ett "Kul-små-spel"-ställ och vikande av fakturor insåg jag det skulle bli en sen kväll.

När alla andra äntligen gått hem fick jag äntligen gjort det jag förutsatt mig att göra och vid halv sju var jag nöjd och gav upp. Det var då dagen blev intressant...

På min vanliga cykeltur hem stötte jag ihop med en hel drös weird-ass-people. Precis brevid bron påväg till Malmö Hus var en ansenlig mängd orienterare samlade. VEM orienterar i en STORSTAD? Sen passerade jag en busslast med turister. VEM turistar i MALMÖ? Och slutligen såg jag några snubbar som jag först misstog för fler turister men som visade sig vara fiskare. VEM fiskar från MALMÖ HUS-vindbryggan?

Sen gick jag och R och handlade mat på Knösum och det blev smarrigt kött med smarriga kantareller och smarrig sallad.

Har jag sagt att jag har ont i ryggen?

Det är inte rättvist att Peter Parker får åka till Barcelona och jag får sitta här inne när solen tok-gassar utanför fönstret. (Det blev en extra lång lunch i solen på baksidan bara för det).

Ser fram emot lite post-födelsedags-AW idag...bring on the bubbly, och jag ser fram emot att åka till HBG imorgon och fika med delar av hästsvans-tjejerna.

Annars har det väl inte hänt något mer dramatiskt än det vanliga kaoset här på jobbet. Eller jo, jag har fått fast anställning, ny mobiltelefon (då Peter Parker tycket att det var en bra idé att hälla vatten över den gamla) och att de små sommarjobbande frilansarna på 6:an ser så förvirrade ut varje morgon när jag och Bella gastar till varandra....helt normalt.

Nästa vecka ska jag luncha med Lilla Mya...gud vad jag saknar henne.

Jag trodde jag var klar, jag trodde att jag hade the final lista, men så kom jag på att jag totalt ignorerat the Dohnny Jepp-factor as Captain Spack Jarrow...

Jag behöver alltså er hjälp kära läsare...vem på listan åker ut för att lämna plats åt denna pirat???

Speciel note to Uddabuddha: Nej inte Sjöstrand, en annan Chrille. :)

Jag läset som vanligt Malins eminenta blogg (jag kan inte länka här från jobbet då min access till fiffiga grejer på internet är sjukligt begränsad)och blev inspirerad att dela med mig ett eget minne om en (eller för att vara ärlig en drös) sommarflirter från den bästa sommaren i mannaminne nämligen 1995.

Att vara 15 var en riktig höjdare, varken 14 eller 16 var speciellt bra utan det var just 15 som var den bästa sommaren.

Det började med en väldigt oskyldig romans med min bästa killkompis, som innebar att vi ringde och väckte varandra på morrnarna, hängde på stranden på dagarna och hade en eller annan off hångel-sejour på nån strandfest.

Sen drog jag till Frankrike och över en månad av boys, boys, boys...Först satte jag och min bästits griller i huvudet på en hel liten Provensalsk bys manliga population mellan 15-20, men vi var lite för meiga (och framför allt lite för kassa på franska) för att göra något annat än att paradera byns lilla torg fram och tillbaka och fnissa hysteriskt varje gång vi kom runt ett hörn. Sen åkte jag till Cap D'ail på språkresa när min bästis åkte till sina holländska släktingar. Det var då sommarflirtandet antog en helt ny nivå.

Först var det den franska förortskillen David, som var lite tuffare och lite farligare än alla andra. Bara det faktum att han saknade halva sitt högra öra efter ett knivslagsmål (eller ja, so he said, men det var mycket som blev sagt den där veckan som det nog var lite si och så med). Han var riktigt usel på engelska och jag var inte så lysande på franska så hans polare brukade "tolka", men när vi lessnade på honom hånglade vi i den botaniska trädgården. Dock tröttnade jag ganska snabbt på vårt väldigt meningslösa meingsutbyte och mot slutet av veckan roade jag mig mest med att undivika honom eftersom han verkligen inte fattade när jag försökte förklara att det inte riktigt fanns på kartan att jag skulle flytta med honom till Paris förortsslum med hans mamma och 12 bröder.

Sen var det den hysteriskt snygge killen från Österrike som roade alla flickor med att gå omkring i avklippta jeans och uppknäppt flanellskjorta i sann Anthony Kideis-stil. Han var i samma klass som jag och redan då var min stalker-flirt-teknik lyckosam. Att hångla i en amfie-teater i en stor grön, hystersikt varm, millitärjacka kl 2 på morgonen är ett trevligt minne. Dock var konkurrensen lite för hård, så jag gav upp när det hela tiden hängde en klase med brudar i hans hasor.

Då var den intellektuella grekiska snubben bättre. Han gillade att sitta uppe sent på kvällarna och ha lååååånga konversationer om livet, universum och allt och att oskyldigt pussas godnatt.

Sen var det den dä spanska grabben, som jag verkligen inte kan minnas vad han hette, men som jag mest tykte var drygare än yes. Han hade en hord med spanska och franska flickor efter sig, men tydligen var de inte tillräkligt intressanta, för en av de varmaste dagarna den sommaren hade vi ett gigantiskt vattenkrig som slutade med att jag blev inburen i en av utomhusdusharna av denna killen och kysst för att få komma därifrån. Jag var fortfarande måttligt intresserad, men mängden avundsjuka blickar efterråt gjorde det värt det.

Men den bästa flirten hela denna sommaren var med den brittiska internatkillen Craig som hade en stor aire av Cobain över sig och var precis sådär svår och missförstådd som bara en 15-åring med förmycket vax i håret kunde 1995. Jag blev faktiskt kär i honom och när han åkte hem med orden "have a nice life" var jag forkrossad i typ en vecka.

Dock toppades hela sommaren med ett brev som jag fick nån månad efter att jag kommit tillbaka till Sverige. Den franska hood-gangstern hade kommit över ett engelsk lexikon och skrivit ett brev till mig med sin finaste skol-skrivstil. Detta brev är en modern klassiker med avslutningsfraserna: "I miss you my little baby. I weep when I think you. I am sorry I am Bad Boys".

Det var ett hysteriskt tjatande på kommentatorsfunktionen om det näst sista inlägget angånde Bridget-poängen så jag får väl outa:

Vi hade afterwork på jobbet, jag drcka sangria, jag stalkade en kollega, det tog en timme att cykla hem (det tar normalt 10 min).

SÅ ÄR NI NÖJDA NU?

För övrigt så passerade detta mer obemärkt än man kan tänka sig, ergo det var inte så illa som jag trodde.

Men vad mer intressant är: Carl Bildts brorson betedde sig på språkresa på Malta, men fick fick stanna kvar efter samtal från Farbror Carl. (tack Anna och Anna).

Kom ihåg vart ni läste det först!

Jaja...jag hoppar över de tråkiga bitarna...

2. Vad skulle du vilja heta ifall du själv fick välja? Fucking Ofelia
3. Vilka andra namn tänkte dina föräldrar ge dig? Anna, Sara eller Marcus
4. Vilket stjärntecken är du? kräfta
5. Vilken årgång är du? 19bubbelgum
6. Vart bor du? Maaaaaaaaaalllllllmöööö (håll käfen)
7. Bott utomlands? Skottland the brave
8. Flyttat antal gånger? Minst 3
9. Vart skulle du vilja bo? Rule Britannia eller Nya Zeeland
10. Vilken skolklass? Jag gillade ju alltid killarna i 9:an?
11. Vad vill du bli när du blir äldre? Mogul!

UTSEENDE
1. Hur lång är du? 160,5 cm
2. Hur mycket väger du? Under detta milleniet kommer denna fråga ALDRIG att få något svar.
5. Mest nöjd med? Min otroliga charm
6. Minst nöjd med? Fettansamlingen på min kropp
7. Skostorlek? 35-36
8. Glasögon? Perfect vision
9. Har du några piercingar/tatueringar? En tatuering ingen piercing längre

FAVORITER
1. Filmer? Kill Bill, Pulp Fiction, Fight Club...you get the picture
2. Låtar? Väldigt varierande , just nu "Just can't get enough" med Depech
3. årstider? Vår, sommar och höst
4. Mat/dryck? I princip allt som är dyrt...
5. Djur? Inte längre, men längtar efter en ny katt
6. Färg? Blå, grön och lila
7. Parfym? Ha en ganska diger samling, men just nu gillar jag Kenzoki
8. Tv-program? Gilmore Girls, alla gråt-fest-program och lite annat shit
9. Ämne i skolan? Jag var så pretto så jag läste extra Svenska C på gymnasiet (Utökad kurs)
10. Sysselsättning? Just a wheel in Willy Wonkas Toy factory

KLÄDER
1. Vad använder du just nu för jacka? Ingen, det är sommar god damn it!
2. Vad använder du just nu för skor? Idag är det svartvita kilklackar
3. Favoritfärg på kläder? Hysteriska mönstrade klänningar/tunikor.
4. Favoritmaterial på kläder? Soft
5. Vilka kläder skulle du vilja ha just nu? Fler hysteriska klänningar och lite fler Monky-jeans


BLANDAT
1. Vad heter din morfar? Knut
2. Vad har du i din:
a) Jackficka just nu? Inget, har ingen jacka juh
c) Handväska eller liknande just nu? Det som inte går att finna i det gröna monstret är inte värt att ha.
3. Vad är du beroende av? Mat och gott umgänge, samt jobbet.
4. Vilket land kommer du i från? Sverige. (men det råder det visst delade meningar om).
5. Vilken sorts lipsyl använder du? Inget, naturliga läppar
6. Vad tror du på? Hard work pays.
8. Vad köpte du senast? Cigg. Kebab med abougine


GREJER
plånbok: Svart liten tygpåse
tandborste: vit/lila
smycken: örhängen och ringar
solglasögon: Like alote
underkläder: Crazy panties är min grej
nagellack: För det mesta inget, men ibland helt galet.

Jag toppade min Bridget-poäng-lista igår totalt. Behöver inte jobba på den mer alls i år. Nu är det dags att ligga lågt, riktigt lågt...

Jag hade som sagt en nostalgisk lördag på fler än ett sätt...

Det är lustigt hur det här året, vid sidan av att vara Guldgrisigt även verkar vara året när det är dags att göra upp med sina gamla hjärnspöken och andra rasslande skelett. Är det för att jag ska ingå äktenskap månne?

Hur som helst så träffade jag mina gamla vansinnigt trevliga kompisar från gymnasiet på examensfesten och det som tidigare har känts som ett avslutat kapitel kändes nu som en i minnet varmt bevarad period i livet. Jag har sakta men säkert börjat glömma det hemska med min gymnasietid och istället fokuserat på minnet av vänskapen med några av de underbaraste tjejerna i världen.

Som A sa: "Det är 6 år sedan vi sågs senast, men det känns som igår." Inga omsvep, vi är fortfarande dem samma, även om vi vuxit upp.

Och kanske var det därför som vi vågade att trotsa rådande ordning, ställa oss upp och hålla ett tal till alls vår P, där vi gjorde klart för alla församlade hur mycket hon betyder för oss och vilken fantastisk kvinna hon har blivit. Mitt bland en samling patriarker som hyllade männen, dunkade varandra i ryggarna och skålade för att de var världens herrar, reste vi oss, stärkta av varandra och fick alla festdeltagare att salutera vår kvinna.

Nu drar jag på stora sentimentalkanonen, jag vet, men det var längesedan mitt hjärta slog så hårt som det gjorde i lördags kväll.

Och konsensus är två: Det första är att jag är stolt över oss, att vi vågade och att vi alla vuxit upp till att bli så fina kvinnor. A med sitt liv i storstaden (helt i enligthet med hennes Sex-and-the-city-charm). S med sin bedårande pojkvän som verkar vara mer än lovligt kär i henne. E som snart kommer att bli en fantastisk mamma och som kommer att få den sötaste chokladpralinen världen någonsin skådat. P med sitt vackra, royala leende och sin aldrig sinande nyfikenhet och mod att stå på egna ben, som får allt annat att blekna i jämförelse. V, som var MIA pga av att hon måste ta hand om sin gräsligt söta lilla nya son, men som alla gånger hade sätt framme vid scenen med oss, hon fanns med oss i hjärat och framför allt i ryggraden. Och så jag, med min underbara blivande man och min senaste talang för spontantal. Och det andra konstadernade är att jag har saknat dessa tjejer hysteriskt mycket, utan att veta om det.

I lördags träffade jag majoriteten av de gamla tjejkompisarna från gymnasiet. Detta innebar även en rejäl tripp ner för minnesstigen...och nedan kan ni se den bild som gav upphov till flest hysteriska skratt...

För att förklara något mer så var det så att dessa fyra läckra brudar ingick i en teater grupp som varje torsdags samlades i en svart teaterlokal och framförde diverse mystiska föreställningar. Även en tripp till huvudstaden gjorde de tillsammans, men det som framfördes där lämnar vi nog bäst hädan.

With out further ado...

Har precis vältrat mig i svenskhet genom att sappa mellan fotbollskvalet och nationaldagsfirandet och döm om min förvåning när Prins Carl Philip anlagt William Turner-friss och nu är likare Orlando Bloom än Orlando själv.

En Piratprins eller en Prinspirat...döm själva...

 

Oh, jag har ingen tid att skriva alla mina fantastiska och helt världsomvälvande inlägg. Jag jobbar majoriteten av dygnets ljusa timmar och till skillnad från tidigare jobb som använder jag majoriteten av min hjärna då.

Så jag har glömt allt smat jag skulle skriva och får väl skriva om gårdagen istället, den första fredagen i juni (det går lite för snabbt för min smak nu!).

Jobbade som vanligt och som vanligt fick man alldeles förlite gjort, det blir alltid så på fredagar. Sen iväg till Lund för radio, men en liten detour till Grand för att hälsa på Dr. Jacobsson (promoveringen var ju igår). Radion blev efter mycket om och men bra, det var ett annorlunda grepp att i sista programmet köra livemusik. Jag var bad cop, Moa var good cop, Chrillo var idolen.

Sen fick jag den finaste presenten på länge, en guldgris från Paris...love it!

Därefter roade jag mig med att på systemet utbrista "JÄTTEGÄRNA" när jag blev leggad, mannen i kassan blev smått generad, men jag var road.

Middag hos Johan näst och smarrigt som attans var det, ljuvligt att komma till dukat bord...

Sen en massa dravvel om allt möjligt shit, sen en spurt till tåget och sen cykelrace hem.

Nu sitter jag i min soffa och funderar på hur jag bäst ska ta mig härifrån, in i duschen och sen till stan för lunch med mamma och pappa...

...eller?

Det har varit en hård helg, så därför har dagens ledighet varit helt underbra. Här följer en liten summering av de senaste dagarans festligheter:


Fredag

Har svaga minnen av vad som hände på jobbet i fredags, men vid 16-tiden kastade jag mig på min svarta springare och begav mig till Chilli Zou för att svida om till coctali-outfit. Var väldigt impad av mig själv att jag var klar lite efter 17, men detta hjälpte förga då mitt resesällskap som vanligt var ohjälpligt sen. Detta resulterade i bilfärd till stationen och sedan språngmarsch till tåget. med en gigantisk heliumballong i släptåg Jag behöver kanske inte påtala att språngmarsch i coctaliklänning utan axelband INTE lämpar sig. Grattis Malmö Central, mitt namn är Ofelia och här är mina bröst. Janet Jackson's got nothing on me. (och bättre skulle de bli).

Efter en hysterisk omgruppering på AF's toalett har dock ordningen återställd och vi fixade ihop blivande Doktor Jacobssons present tack vare Handy-man ölyT's multiverktyg.

Svepandet av två glas skumpa hjälpte också till och både min vackra blivande man och Amir hjälpte upp stämningen ännu mer.

Till bords och en smarrig lätt halstrad tonfisk och lite snapps var det dags för sedan akompanierat av diverse (förvånansvärt) bra tal. Sen fick vi smaka en av världshistoriens godaste oxfiléer med paslternackspurée och ansjovissmör. HYSTERISKT gott. Efter detta var det dags för mig och Dr. Godnatt att hålla ett litet anförande och den gode doktorn fullföljde sin roll som talare som vanligt, mednas jag, som enda kvinnliga talare under kvällen, vann församligens hjärta genom att prata om sånt som kvinnor gör bäst; andra kvinnor och skvaller...Mårten blev lycklig över presenten i alla fall, vilket var hela poängen. Tallegioost med rödlöksmarmelad var mellanrätt och grande final med chokladmousse med ingefära var super, men sista talet hade de kunnat skippa. Sjukligt dryga snubbar...som dessutom var lite för packade för att hålla tal, men men, vi drack vin med gott mod.

Sen var det dags för groggbuffé och jag min vana trogen drog i mig en stor mängd Bailey's och sedan ägde vi dansgolvet, med resultatet att en skara festdeltagare, dock i mindre skala än publiken, åter fick se "the babies". Mental note to self: Använd inte den klänningen igen i kombination med alkohol och eller stressig aktivitet.

Kvällen blev morgon och på någon märklig vänster lyckades vi få skjuts hem med nån snubbe som hette Kalle och var granne till nån Emma som var på festen, världigt undethållande, så vi sjöng och skrålade för stackars Kalle och nånstans utanför Lomma ringde jag till Petter och meddelade honom att vi glömt säga grattis till honom (han upplyste mig senare om att han faktiskt blev glad att någon fylleringde honom, det var tydligen längesedan sist).

Lördag

Jag behöver kanske inte förklara att vi  var lite trötta på lördagen. Min kära blivand eman toppar hela förmiddagen med att tappa bort alla sina kreditkort och legetimation osv på bussen (lagom tills han ska åka till USA) och lyckades engagera halva södra Sveriges Connex och Skånetrafiken och som ett mirakel lyckades han få tillbaka allt, i orört tillstånd.

Det vankades 30-års-fest på Möllan på kvällen men först lite mat på Orientgrillen innan. Jag kämpade och kämpade men vid 23-tiden orkade min kropp inte mer så jag och svarta springaren tog oss hem. Mannen, som är av tuffare virke, kom hem vid 2 med svarttaxi, only from Möllan.

Söndag

En goos sleep-in och sedan iväg för att fira mors-dag hos blivande svärmot där vi fick smarrig fisk och nypotatis.

Idag är det alltså Måndag,

och vi har slappat sen 12 (innan dess tvättade vi) och dagen har haft ett innehåll av dansk deklaration, jeans, lunch på Hai, två fikor och Priates...HELDAG

Det börjar närma sig och hela världen verkar ha en åsikt. Jag har hört allt från "Det var på tiden", mellanlandat på "Vad ni är modiga" till "Är ni riktigt säkra på det här".

Och som ljuset i tunneln, som fyren bakom bränningarna, som lägereldens mjuka sken finns han där, min litterära mentor, och får mig att känna mig trygg och att det är för mig hans skriver: http://www.jonasgardell.se/doc/diary.jsp?id=217

Det kan bara bli bra, och om det ite blir det så kan jag alltid ringa Jonas, han kommer att förstå.

Igårkväll blev det kyckling.

Jag köpte urbenade kycklinglår och fyllde dem med färskost blandat med timjan och vitlök och rullade den till små roulader, la dem i en ungsform med lite kallpressad rapsolja, flingsalt och svartpeppar. In i ugn på 180 grader i typ 30 min (vara de sista 10 med grilleffekt).

Till detta soterade jag spenat med lite scharlottenlök för att sdan hälla på lite matlagningsgrädde, kalvfond och fransk senap.

Sen kokte jag ris.

Ibland blir jag själv lite imponerad av min laga-vardagsmats-energi...kanske för att jag låssas att jag är Leyla, Nigela eller Jamie allt som oftast (är jagd essutom själv hemma händer det mer än en gång att jag pratar engelska och går igenom det jag lagar högt för mig själv som om jag vore tv-kock)...men om det är priset man får betala för att lyckas med vardagsmaten så fine!

Det är mycket av intresse just nu:

1. Chrille ska vara med i Idol.

Det var mycket intressant att hör honom berätta om detta på MoFest 2007 i fredags, trots att jag inte är ett stort Idolfan så kommer denna säsongen att bli en följetång, det känner jag redan nu.

2. Jag jobbar 9,5 h i snitt och har ändå mer fritid än någonsin förr. Hur gick det ihop?

3. Klänning beställd, catering bokad, inbjudningar layoutade. Det börjar närma sig.

4. Det är roligt att planera överraskningar åt andra, kanske en framtid karriär?

5. The Daniel Cleaver-division aint backing down.

Typ så.

Idag är det tisdag och dags för fisk. Man blir ganska lycklig av att fiskmånglaren på torget ler med hela ansiktet när man kommer och säger : "Vad ska ni äta till kvällsmat idag?". Man blir ännu lyckligare av två fina bitar kolja och lyckligast blir man av att grönsakshandlaren brevid sålde en gigantisk påse potatis till mig för 1 krona. Jag hade fått ta hela lådan om jag bara orkat bära den, vilket är (för en potatisjunkie som jag) lite som att vinna på Triss.

Så idag blir det stekt kolja med pressad potatis, skirat smör och ärtskott.

Även om jag inte tillskriver mig en socialdemokratisk partibok var jag lite glad när Sveriges största parti valde en kvinnlig partiledare. Och även om jag inte håller med om den socialdemokratiska agendan var det med sorg och ilska som jag sedan såg hur Mona Sahlin förlorade på politiken lättaste arena mot SD. Hur kan det bara bli så fel?

Jag är mer och mer övertygad om att kvotering leder till större könsklyftor i det långa loppet och att en kvinnlig statsminister inom en snar framtid är ett lika stort skämt som att TV3 sänder nyheter.

Det är sorgligt att de flesta av våra europeiska grannar har fattat att på denna sidan 18000-frös-ihjäl finns det plats för starka kvinnliga ledare och att vi står där som kusinen från landet med mössan i handen.

Det är satan att det ska vara så klurigt att bli statsminister i Sverige, annars hade jag gått in och tagit över...det känns liksom dags nu!

Det verkar vara rådande praxis att man tog det lungt denna Valborg (det var alltså inte Siste April detta året).

Jag är ändå lite stolt över att jag inte kom hem förrän vid 2-tiden, men hade lika gärna kunnat strunta i att komma hem alls då det där med sömn inte blev nått av. Flickungen under oss tycket nämligen att 05.30 var en bra tid att sluta festa på. Jag brukar kunna sova mig igenom diverse oljud, men techno-shit funkar dåligt då denna musikgenre alltid gör mig stressad och får mitt hjärta att banka snabbare av olust, yes, the cats out of the bag Nils. Så jag sov sådär dåligt på soffan...

Dilemmat hela gårdagen var om jag skulle gå ner och ringa på och förklara att det inte är nån hit att spela techno till 05.30, men fjortisen inom mig hindrade mig...våga vägra vara surtant. Däremot tog familjen Nilsson/Elmqvist principbeslut på att om det upprepas kommer vi att knalla ner under pågånde fest och se sura ut...R är svinbra på det.

Gårdagens ledighet tillbringades sådeles på rygg framför TV:n (jag har saknat DOOL)och hyrandes film. Är lite putt för att videomuppen som jobbade igår inte orkade leta upp Napoleon Dynamite till mig, den stod inte på sin vanliga plats och då kollade han helt oförstående på mig när jag tycket att han skulle leta. Därför lånade jag demonstrativt alla avsnitt av Little Britan istället. Sen somnade jag så att jag missade att gå bort till P och kolla på HIF-Elfsborg, men eftersom Henko inte spelade blev det såklart förlust, så no harm done.

Solen har lyst över Malmö hela dagen och et kunde vi ju inte bara slösa bort så det blev prommis till N. Skolgatan, ett riktigt kort besök på nån designmarknad som inte riktigt föll oss i smaken och sedan en riktigt mysig fika på Friisgatan med hemmagjort isté av rang.

Anna hängde på hem och fick hjälp att beställa en dator, äntligen kommer hon att ha en egen uppkoppling med etern, och jag sorterade tvätt. Detta eviga söndagstvättande, but why?

tvättandet pågår fö fortfarande och det är dags för mig att byta sista maskinen, R kollar på Sin City och har lovat bärhjälp med det sista medans jag slänger ihop nått spännande med korv, asiatiska kryddor och pasta...låter misstänkt liks Pontus Lökstands infamous bratwurst/nudelwok men förhoppningsvis blir det MYCKET bättre.

I'm quite the homemaker...

Jag tänker falla till föga och dela med mig av mina mattips. Detta kommer alltså stundtals att bli en av alla matbloggar, men jag har själv kommit på hur mycket jag gillar att läsa om vad folk lagar i sina hem att det är dags att mellan allmänna utbrott och reflektioner även dela med sig av vad som lagas i hemmet på Chilli Zou.

Så jag börjar med det vi lagade igår, när det var planerat grillning på stranden, men ett regnväder satte stopp för det och det istället blev grillning på gården och middag i vardagsrummet med Anna, E, Mårten och R.

Jag tog laxfilé, skar dem på längden, och la i en marinad av färsk chilli, limejuice, ostronsås, fisksås, olja och skaldjurssoja i nån timme. Sen gjorde jag en dippsås/dressing av riven ingefära och vitlök, fisksås, ostronsås, limecest och juice, soja, färsk koriander och lite olja att ha på fisken och på sallanden som bestod av nån form av japansk sallad som liknade roccula, avokado, rädisor, coctailtomater och vårlök.

Laxen sattde jag på spett och R grillade dem och sen var det bara att äta med salladen och såsen, som för övrigt passade till annas grillade biff och Mårtens och E's korvar också.

...för att väga upp mitt titigare erkännande att även en blivande medie-mogul som jag trillar dit ibland så kommer här en liten reflektion kring Kanal 5's program "Sverige dansar och ler". (och ja, den blir liten för ajg är på jobbet och har egentligen INTE allas tid med detta):

1. Det är ett humorprogram som snott sitt namn rakt av från Piteås version av sommarstadsfestival "Piteå dansar och ler".

2. Det är lite oklart vad progremmet egentligen går ut på, vad de har för ram och struktur, det verkar mest handla om sprit. Och när man försöker kolla upp det på Kanal 5's hemsida så funkar inte länken till programmet.

3. Det blir det extra roligt att det är Erik Haag (man, inte bror som jag nyss skrev, till Martina Haag, men även en av huvudmännen i och bakom alkoholkomitéens kampanj "Festmetoden") som är en av producenterna.

Jag vet att man inte ska tillskriva Kanal 5 och dess ledning alltför stor intelligenskvot, men att ingen annan reflekterat över detta (framför allt Erik Haags Janusansikte) tidigare är lite spännande.

Eller också är det jag som blivit gammal och inte förstår att detta är roligt och kontroversiellt och edgey...eller nått.

(Fast jag ska erkänna att jag skrattade några gånger när jag såg senaste avsnittet. dels åt Filip&Fredrik, kanske för första gången någonsin, och dels åt Henrik Schyfferts lysnade "Svenskt näringsliv"-insalg There's a party in Swedens pants and you are invited).

Idag kom det över mig som ett lass tegelstenar. Jag som alltid är så stolt och pretto och påstår att reklam inte påverkar mig står plötsligt på ICA och väljer bland creme fraisch och gräddfil och hör hur jag börjar sjunga för mig själv när ögonen faller på ICAs egen gräddfil: "ICAs egna varor som vi gjort själv, ICAs egna varor till varje helg, ICA's egna varor så jättebra, ICAs egna varor till varje dag". Det är vad jag kallar säljande marknadsföring.

Jag är en böl-apa. Det är nu en gång för alla bekräftat efter att igår har gråtit ur mitt stackars hjärta till finalen av "Wild Kids". (Exakt så patetiskt som det låter). Låt mig beskriva för er som missade denna hysteriskt känslomässiga upplösning:

"Wild Kids" går ju ut på att två lag med ett gäng 10-12 åringar i varje bor i 5 veckor i Kålmordens djurpark och lever vildmarksliv och tävlar (mycket likt Rovinson, men utan utröstningsmoment) för att sedan göra upp om en resa till Afrika. Vem kunde anan att 10-12 åringar kunde vara så underhållande och medryckande (sjukt bra TV)?

Denna säsongen fastnade jag för en lite kille vid namn Wille som var så full av energi och så medryckande att man inte annat kunde än att älska honom. Och mycket riktigt var det han som gjorde världens prestation i finalen. Denna tävling gick ut på att de två lagen (lejonen och björnarna) satt uppradade ovan för ett vattendrag på en anordning med luckor som kunde fällas ner om motståndarlaget svarade rätt på en fråga, då gällde det att i armaran hänga kvar från en stång så länge man orkade, siste person som hängde kvar vann resan åt sitt lag.

Jag hejjade såklart på björnarna, dels eftersom det var Willes lag och dels eftersom de hade en person mindre med sig in i finalen, gotta love the underdog. Och gietvis gick det väldigt bra för lejonen väldigt länge och cirka halvväg blev Wille en av dem som fick hänga. En efter en droppade i vattnet och tillslut hände Wille och en annan kille medans det var två tjejer i andra laget som fortfarande satt. Det såg minst sagt mörkt ut, men så lyckades björnarna svara rätt på två frågor och plötsligt hängde alla fyra. Den andra kille i björnarnas lag tappade greppet och allt var upp till Wille. (Det är nu tårarna börjar välla upp i mina ögon). Det blir inte lättare när Wille vänder sig mot lagkompisarna på strande och skriker: "Jag släpper aldrig taget, vi ska till Afrika, jag lovar". Och det är då det händer. En av tjejerna tappar taget och allt står mellan Wille och Nasim. Då gråter alla, Wille, Nasim, programledaren, alla lagkompisarna och jag. Jag gråter så hysteriskt att min sambo kommer ut från köket och undrar vad fasiken jag kollar på. När jag svara "Wild Kids" bara skakar han på huvudet och går tillbaka.

Hur går det då? Så klart vinner Wille hela skiten på ren jävla vilja och när Nasim tappar taget skriker han rakt ut mellan tårarna och vågar inte riktigt släppa taget förän programledar-Ola ropar till honom att de jar vunnit och alla hans lagkompisar kastar sig ut i vattnet och bär Wille i sina armar upp ur vattnet.

Frågan jag ställer mig, såhär måndag kväll, när jag sitter i min lila fåtölj, med tårarna rullande längs kinderna bara genom att återberätta gårdagens program (för typ 3.e gången, två ggr på jobbet och 1 g nu för anna, alla med gråten i halsen), vad är det för fel på mig? För det här tillståndet inträffar även när jag ser straffarna från FotbollsWM'94, OS-invigningen från Sidney 2000 eller valfritt avsnitt av Oprah. Och allt jag kan komma fram till är: Jag är en böl-apa.

För att kolla in det fantastiska avsnittet, följ denna länk: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=29017&lid=Wild_Kids&from=menu